Så här i slutet av semestern försöker jag göra ett litet bokslut över semester tiden:)
Vi har kommit fram till att detta är den första sommaren i nutiden, som vi kunnat njuta lite mer av livet. Tror och VET att den största anledningen till det, är vår lilla Nellie:)
Min vän Lena sa några så kloka ord förut, som jag ofta tänker på.
Hon sa att det är ju inte kostigt att ni har så svårt för nya rutiner, för er har ju allt, alltid varit så lika. Hela tiden.
Tänk vad rätt hon har. Alla föräldrar förändras ju vart efter barnen växer upp. Man blir mer och mer självständig, får leva lite mer efter egna tider, hittar nya roller.
Barnen börjar leva sina egna liv. De bygger upp sina egna sociala nätverk. Blir hemifrån mer och mer. Man hinner vänja sig, att det nya livet ska vara så.
Så var det ju inte för oss. Josefine behövde oss 24 timmar om dygnet, alltid. En självklarhet, och det var ju bara så!
Vårt liv, som vi var vana med. Det liv som var vårt! Tillsammans i allt! Vi hann aldrig få vänja oss att vara själva. Mattan drogs bara undan och vi föll, handlöst, och djävligt djupt!!!
Så ja, i det hela är det inte konstigt att det tar tid att lära sig vara den man är, i nutiden.
