Emellanåt undrar jag hur dåligt vi ska må innan kroppen ger upp? Jag förundras att vi överlevt så mkt, fast känslan är att jag/vi dör här och nu pang, tjoff…!!
Håller på att planera om här hemma, vilket betyder urplock ur Josefines rum.
Inget kastas men det byts rum och förvaras. Vänder och vrider på allt. Blir sittandens och tittar på kort, minnen, dagböcker, allt, hela hennes liv. Vårt liv!
Vi frågar oss både jag och Micke hur dåligt kan man må??? När är det nog….
Vi var tvungna att ta många pauser. För att kunna andas.
Det som lyfter oss nu, är att vi ska hem till älsklings ungarna och äta middag. Vår räddning i livet, att de finns:) Att vi har varandra.